Återvänder till Blogger

Vad spännande med att återvända till bloggen efter att ha varit flitig användare av Wordpress. Det betyder att jag får tillgång till de tjänster som finns här och som matchar sökmotorerna bättre. Av någon anledning har Wordpress blivit sämre och det har naturligtvis sin grund i den stenhårda konkurrensen av publicerat innehåll.

Nu ger det här mig också en möjlighet att börja på nytt. Jag är stor anhängare av yttrandefriheten. Visserligen känner jag till sekretesslagstiftningen bättre idag än vad jag gjorde när jag började här. 

Eftersom jag fler vänner i frikyrkan än i socialdemokraterna valde jag gå med i kristdemokraterna i förhoppning av att de skulle driva socialdemokratisk politik med fokus på välfärdsfrågor. 

Istället hamnade jag i ett parti fullt av fixare. De var fulla av idéer som de ville förverkliga. Ibland tummades det för mycket på solidariteten, som ersattes med kunskaper som fanns tillgängliga i det stora socialdemokratiska förrådet - som måste vara socialstyrelsen. 

I kristdemokraterna var det viktigt med ofullkomlighetsprincipen medan i socialdemokraterna finns det individuella perspektivet mer som alternativ. ”Jag är liberal” har jag hört liksom ”hjälp till självhjälp” och så finns dessa forum i ABF-lokalerna där de politiskt intresserade medlemmarna lär känna varandra under avslappnade former. Det kallas för ”utbildning”. 

Hur som helst så är socialdemokraterna ett stort parti som arbetar ständigt med att hålla låg profil och hög integritet. Att diskutera personliga problem på torget eller andras förehavanden i konkurrenssyfte är ingen lyckad gebit i socialdemokraterna. 

Den uppmärksammad och delvis utskällda identitetspolitiken handlar om detta. Ytterst handlar identitetspolitiken inte om vad du tycker utan vem du är. Exempelvis har vi alla någon form av etnisk ursprung i landet men även utanför. Då blir en identitet viktig eftersom det handlar om personlighetens kärna. 

Identitet handlar också om klass. Om du är från arbetarklassen eller medelklassen eller övre medelklassen eller från något så avlägset som adeln. Att ha en identitet kräver också erkännande. Nu är det ingen hemlighet att mina föräldrar är från Finland. 

Pappas släkt kommer ursprungligen från Kuopio som senare flyttade till Imatra i sydöstra Karelen. Då från Holopainen-släkten. Mammas släkt kommer ursprungligen från Sverige men bytte nationell identitet till den finska i början av seklet. Utan att ha forskat i Soilander-släkten mer än genom hörsägen så handlade det om att några behöll namnet i Helsingfors medan andra bytte. Det här måste ha skett under en period av över hundra år är min initiala uppskattning. 

Ja, det är lätt att börja andas tungt där. Min pappas släktträd är något han dokumenterat med noggrannhet. Han tillbringade stora delar av sitt arbetsliv i finska skogarna och när han kom till Sverige på 1970-talet blev det Eskilstuna i några år för att senare bosätta sig i Motala. 

Det här formar naturligtvis en människa. Begrepp som grannskap och identitet, men även nationalitet och identitet och numera förortskultur och identitet osv. 

Bara att vi pratade ett helt annat språk hemma och ett utanför gjorde att vi barn fick tolkningsföreträde framför föräldrarna. Det betydde inte att barn klarar vuxnas ansvarsfördelning utan om att göra omvärlden förståelig för föräldrarna. 

Ni får ha tålamod med layouten och med andra detaljer så länge.